guldhunden

Jag försöker avhålla mig från att vara alltför kontroversiell i min blogg. Vill inte sticka någon alltför mycket i ögonen eller klaga på andra. Vill hellre erbjuda bättre alternativ till träning som jag inte tycker om.
Idag kommer jag göra ett litet avsteg från det.

Jag satt i publiken på Adventure Dog Conference i december som handlade om hur hundar framställs på TV. På scenen fanns ett gäng hundmänniskor från Sverige med olika bakgrund och kunskap. Framträdande var ett videoklipp från TV med en äldre dam som berättade för en hundägare hur hon skulle koppelkorrigera sin tax, eftersom han valde en påse köttbullar framför matte. "Det ska göra lite ont" förklarade damen och visade med strypkedjan.

En annan dag slår jag på TVn och ser samma dam fylla en ICAkasse med burkar och kasta på en labrador. Om och om igen kastar hon. Till slut lägger sig labradoren ner och flämtar. 

Nästa dag är det ett amerikanskt program. Mannen på TV pratar om dominans och ledarskap på ett sätt som gör att jag inte riktigt kan ta honom på allvar. Det är tydligt att han har läst böcker från 40-talet och missat de teorier som kommit på senare år. Han har en smal strypkedja på hunden och rycker upprepande gånger strax före den är på väg att göra utfall. Hunden går till slut in i passivitet.

En annan gång har mannen stött på en hund som jagar familjens katt. Han sätter på hunden ett elhalsband och elar hunden tills den biter sin egen ägare, honom själv och slutligen gömmer sig under en stol.

Den här typen av människor verkar relatera till hundar och hundträning på ett helt annat sätt än vad jag gör. De verkar se hundar som opportunistiska rangklättrare som hela dagarna väntar på sin chans att få ta över. De sitter hela tiden och väntar på ett tillfälle när hunden gör fel, och är ständigt beredda på att bestraffa det felet. Gör hunden inte fel så provocerar de fram ett fel som de kan bestraffa.
Denna syn på människans bästa vän (uttrycket känns inte så lite ironiskt här) stämmer inte alls överrens med min syn på densamma. För mig känns det alldeles främmande att ständigt gå runt och vara orolig för att hunden ska "ta över" eller göra fel. Hela min syn på hundträning bygger ju på att belöna det hunden gör rätt. Om jag ser något jag gillar så belönar jag det. På det sättet får jag mer av det beteendet och mindre av det oönskade.
Ibland får jag höra att det inte fungerar på riktiga problemhundar. Att vanliga hundar kan man belöna, men problemhundar måste bestraffas. Jag skulle snarare vilja hävda motsatsen. "Problemhundar" som gör utfall, tex, är ofta osäkra och mår allra sämst av bestraffning. Att i stället vända förväntningarna till positiva minskar problemen. Det är absolut inte så att hårda bestraffningar är det enda som kan rädda dessa hundar!

Varför skriver jag om det här nu då?
Dels var jag på konferensen i december, och dels har jag fått veta att mannen som jag såg på TV har bestämt sig för att komma till Sverige. Till råga på allt sponsrade av Svenska Kennelklubben. Detta har redan skapat en storm av åsikter på olika forum och bloggar och jag tycker att det är otroligt viktigt att vi som tycker något gör vår röst hörd. Denna typ av hundträning har under så lång tid dominerat TVutbudet, och nu är det dags att vi faktiskt står upp för vad vi tycker!