guldhunden

Ni som har följt mig vet hur länge jag har längtat efter hund nummer två. En hund utan rädslor och osäkerhet som går att arbeta med i alla miljöer, träna och tävla med. Oavsett hur mycket jag älskar Oskar så går det bara att jobba med honom till en viss gräns, sen sätter hans spöken stopp.
När vi fick hem Max var vi överlyckliga, äntligen hade vi fått en liten valp som som var trygg, stabil och framåt i alla situationer. Trodde vi, tills vi insåg att det tyvärr inte var en sådan valp vi hade fått. Max var underbar på många sätt, men han var mycket osäker på människor, sprang och gömde sig och var tvungen att lockas fram med godis när vi fick besök. I stadsmiljö skakade han i min famn och ville bara springa iväg när det kom bilar, barn och andra läskigheter.
Jag trodde aldrig att jag skulle behöva ta ett så svårt beslut, men jag var tvungen att låta Max åka tillbaka till uppfödaren efter bara två veckor. Det här var inte den valp vi hade väntat på i flera år, den här valpen behövde tid och lugn för att våga sig fram, inte ett hektiskt liv med nya intryck och miljöer. Jag har funderat på om jag inbillat mig eller överdrivit hans rädslor och osäkerhet, men efter att ha pratat med många goda hundvänner är jag övertygad om att beslutet var rätt. Max kommer att få det bra men inte hos oss.

Det var ett fruktansvärt beslut att behöva ta och vi är ganska skakade. Vi har givetvis fortfarande tankar på en andra hund, men nu behöver vi återhämta oss först. Oskar har varit en underbar storebror men behöver även han vila upp sig efter det här. I morgon öppnar Hundlekis igen och jag får annat att tänka på med 25 fina hundar att ta hand om.

Oskar och Max