Mitt hjärta

Jag har skjutit upp det här inlägget in i det sista. Vill inte skriva ner orden, vill inte förstå att det är sant.
Det var mer än en månad sedan nu. Mer än en månad sedan som vi åkte ut i skogen, lät honom leka och springa som en tok, äta en hel burk hundmat, för att sedan åka till Albano djursjukhus. Mer än en månad sedan vi såg vår älskade hund dra sitt sista andetag. Mer än en månad sedan vi lämnade honom där, på golvet, med en känsla av livet var så fel, så orättvist och så fruktansvärt.

Älskade, älskade Oskar.

Du kommer alltid finnas hos oss.
Ví kommer alltid älska dig, sakna dig, och önska att det kunde varit annorlunda.
Vi kommer aldrig glömma dig.



RSS 2.0