Rädsla
Känner du igen de bakåtstrukna öronen, den flackande blicken, de uppspärrade ögonen? Hållningen som blir lägre, till slut kryper hunden nästan över marken?
Jag hoppas att majoriteten av er som läser denna blogg aldrig får en anledning att se dessa tecken hos era egna hundar. Rädsla är det värsta, det svåraste, det hemskaste jag någonsin har stött på. Rädslorna hos min egen hund får mig att bli ett ledset barn inuti, får mig att lösas upp inifrån av frustration och ilska. Rädsla är något av det svåraste som finns att jobba med. Min hund har sin historia och det är därför han är rädd. Vi jobbar och jobbar och det tar så mycket energi av både honom och mig att jag ibland undrar hur vi orkar träna något annat över huvud taget.
Jag tjatar på mina valpkursare att miljöträna, att låta hunden vara med om allt när den är liten. Att ge den en grund att stå på där den förstår att det inte är något konstigt med nya miljöer och nya händelser. Och att det inte är någonting att vara rädd för.
Miljöträning betyder att hunden ska uppleva till exempel:
Olika hundar (storlekar, raser, åldrar, kön, individer)
Olika människor (hudfärger, storlekar, kryckor, rullstol, barn, tonåringar, dunjackor, regnkläder, paraplyer, solgasögon osv)
Olika fortskaffningsmedel (buss, tåg, tunnelbana, pendeltåg, cykel, bil, skateboard osv)
Olika djur (hästar, katter, marsvin, kor osv)
Olika miljöer (stad, skog, strand, torg, park, marknad, hundrastgård osv)
Olika underlag (hängbro, asfalt, gräs, snö, presenning, golv, heltäckningsmatta osv)
Olika tillställningar (cafébesök, fest, middag, födelsedagskalas, ensamhet, kurs osv)
Valpen är mest mottaglig för miljöträning före 12 veckors ålder. Med andra ord gör man inte så mycket annat med valpen när den är liten än just miljötränar. Låt den följa med och lära sig hur världen ser ut, så slipper ni ens fundera över rädslor i framtiden.
Burträning
I vår vill jag kunna ta med mig Oskar till mina kurser. Som det är nu blir han otrygg när han märker att jag inte har full fokus på vad han gör, och börjar hitta på egna saker. Ibland ligger han fint på sin filt som vi har tränat, men ibland blir han utåtagerande mot andra hundar, och det fungerar självklart inte på kurs.
För att jag ska slippa ha fokus på honom men att han ändå ska känna en trygghet i att jag reder upp situationen så tränar vi burträning. Jag har köpt en stor tygbur som Oskar ska tränas att trivas mycket bra i, och inte lämna oavsett vad som händer utanför.
Första träningspasset såg ut såhär:
Freeshaping, dvs jag hjälper inte till, utan klickar bara när han gör rätt och belönar.
Klick för intresse för bur (nosar på, går fram till) ett par gånger
Eftersom Oskar har sett burar förr och tycker om dem så gick han snabbt in i den och jag ändrade kriteriet till det i stället. Klick för att springa in i buren, att vara där inne och att ligga ner där inne.
När han valt att själv springa in i buren med mig stående på olika ställen och buren vänd åt olika håll så började jag med störningar när han är där inne. För att förtjäna ett klick ska han ligga kvar där utan att titta ut efter mig trots att jag gör konstiga saker som:
går runt buren
hoppar upp och ner
håller en godis framför näsan på honom utanför den
springer iväg
osv
Det är så härligt att ha en klickerklok hund, som är van att prova sig fram och tänka själv. Då har man alltid någonting att belöna och träningen går fort. För att uppnå det jag skrev ovan tränade vi i ca 10 minuter. Då hade Oskar alltså lärt sig att springa in i buren, lägga sig ner och vänta där tills han får frisignal, trots mina störiga beteenden utanför. Detta utan att jag sa ett enda ord till honom (mer än jublade när han gjorde rätt).
Givetvis måste vi träna fler gånger, med andra störningar och på andra platser, och det har vi ett par månader på oss att göra. Se hur träningen gick om ni kommer på kurs i vår!
Lek!
Jag älskar att leka med min hund. Jag älskar att se hur fokuserad han blir på mig, hur han ser på mig som om jag är det bästa som har hänt honom. Jag älskar att se hans glädje. Och framförallt älskar jag hur han är efter vår lek, när han går nära,nära, med skuttande gång och buffar på mig med sin nos. Leken är fantastik för att den är så rolig, men förutom det uppnår man en hel rad andra saker genom att leka med sin hund.
Jag leker alltid med ett syfte. Även om det inte är helt genomtänkt när jag börjar så använder jag alltid leken på något sätt. Kanske lägger jag in en kontaktövning, sitta kvar, något tricks, en självförtroendeutmaning eller liknande. Jag utnyttjar glädjen i leken till att smyga in ett krav. Ett krav som belönas rikligen när det uppnås, genom att leken fortsätter.
Idag var Oskar och jag ute och lekte. Här är några exempel på vad vår lek tränade just idag:
Uppgift: Sitt kvar och räck vacker tass så kastar jag leksaken till dig
Uppgift: Ge mig ögonkontakt i stället för att titta på leksaken, så får du den
Uppgift: sök upp och apportera leksaken i djup snö (mycket uppskattad uppgift)
Uppgift: stanna i position (tricket spela död under inlärning) tills frisignal så får du springa efter leksaken
Och emellan dessa ögonblick med extrem koncentration såg det ut ungefär såhär:
Så, ut och lek med era hundar nu!
Klickerträning av häst
I mellandagarna var jag och klickertränade en kompis häst: Jovi.
Vi tränade nostarget i form av ett spö. Jovi skulle lära sig att följa änden av spöet med näsan.
Jag började med att hålla fram spöt och klickade för att han visade intresse för det. Belöningen var i form av små äppelpellets, och de var väldigt uppskattade! Det gällde att hålla koll på fingrarna, hundar brukar vara lite försiktigare! Targeten presenterades på olika ställen för att han inte bara skulle vända näsan åt samma håll, utan verkligen förstå vad vi höll på med. 
Jovi förstod snart galoppen (hoho) och jag höjde svårighetsgraden genom att låta honom följa targeten flera steg. Detta gjordes i båda varv omväxlande.
Sedan bytte jag ut svårigheten mot att hålla targeten lågt och högt och låta honom sträcka sig efter den. Även detta i båda varv.
Till slut var Jovi rätt trött i huvudet så vi gav oss för dagen. Targeten kan Jovis matte Bella använda för att lära in en mängd saker i framtiden. Tempoväxlingar, ställning av huvud och kropp, vändningar, stretching, stegring och läggning är bara några exempel.
Bella och Jovi tränar mycket följsamhet och kontakt, och bygger sin träning på belöningsbaserade metoder. Det är inspirerande att följa en hästtränare som använder sig av moderna träningsmetoder och härligt att träffa en så lugn och tillitsfull unghäst som Jovi. Mer om Bellas och Jovis träning kan man läsa här.
Till slut fick Jovi visa upp ett trick som matte tränat in tidigare: buga!
Angående olika metoder och sätt att se på hund
Idag kommer jag göra ett litet avsteg från det.
Jag satt i publiken på Adventure Dog Conference i december som handlade om hur hundar framställs på TV. På scenen fanns ett gäng hundmänniskor från Sverige med olika bakgrund och kunskap. Framträdande var ett videoklipp från TV med en äldre dam som berättade för en hundägare hur hon skulle koppelkorrigera sin tax, eftersom han valde en påse köttbullar framför matte. "Det ska göra lite ont" förklarade damen och visade med strypkedjan.
En annan dag slår jag på TVn och ser samma dam fylla en ICAkasse med burkar och kasta på en labrador. Om och om igen kastar hon. Till slut lägger sig labradoren ner och flämtar.
Nästa dag är det ett amerikanskt program. Mannen på TV pratar om dominans och ledarskap på ett sätt som gör att jag inte riktigt kan ta honom på allvar. Det är tydligt att han har läst böcker från 40-talet och missat de teorier som kommit på senare år. Han har en smal strypkedja på hunden och rycker upprepande gånger strax före den är på väg att göra utfall. Hunden går till slut in i passivitet.
En annan gång har mannen stött på en hund som jagar familjens katt. Han sätter på hunden ett elhalsband och elar hunden tills den biter sin egen ägare, honom själv och slutligen gömmer sig under en stol.
Den här typen av människor verkar relatera till hundar och hundträning på ett helt annat sätt än vad jag gör. De verkar se hundar som opportunistiska rangklättrare som hela dagarna väntar på sin chans att få ta över. De sitter hela tiden och väntar på ett tillfälle när hunden gör fel, och är ständigt beredda på att bestraffa det felet. Gör hunden inte fel så provocerar de fram ett fel som de kan bestraffa.
Denna syn på människans bästa vän (uttrycket känns inte så lite ironiskt här) stämmer inte alls överrens med min syn på densamma. För mig känns det alldeles främmande att ständigt gå runt och vara orolig för att hunden ska "ta över" eller göra fel. Hela min syn på hundträning bygger ju på att belöna det hunden gör rätt. Om jag ser något jag gillar så belönar jag det. På det sättet får jag mer av det beteendet och mindre av det oönskade.
Ibland får jag höra att det inte fungerar på riktiga problemhundar. Att vanliga hundar kan man belöna, men problemhundar måste bestraffas. Jag skulle snarare vilja hävda motsatsen. "Problemhundar" som gör utfall, tex, är ofta osäkra och mår allra sämst av bestraffning. Att i stället vända förväntningarna till positiva minskar problemen. Det är absolut inte så att hårda bestraffningar är det enda som kan rädda dessa hundar!
Varför skriver jag om det här nu då?
Dels var jag på konferensen i december, och dels har jag fått veta att mannen som jag såg på TV har bestämt sig för att komma till Sverige. Till råga på allt sponsrade av Svenska Kennelklubben. Detta har redan skapat en storm av åsikter på olika forum och bloggar och jag tycker att det är otroligt viktigt att vi som tycker något gör vår röst hörd. Denna typ av hundträning har under så lång tid dominerat TVutbudet, och nu är det dags att vi faktiskt står upp för vad vi tycker!
