guldhunden

Det har varit dåligt på bloggsidan på ett tag. Jag har attackpluggat till en resttenta och inte haft tid med mycket annat. Men nu är den gjord - härligt!
I helgen var jag hästvakt och Oskar fick vara själv hemma medan jag var ute och red. Det är en otrolig känsla att kunna lämna honom utan att oroa sig - när han kom till oss kunde han inte vara själv en enda sekund. Det var sällskap in på toaletten, överallt! Men efter ett halvårs konsekvent träning nästan varje dag i ett stängt rum kan han nu vara själv i upp till tre timmar. Från att bitas när man släppte ut honom för att han var så stressad till att idag resa sig upp, ta ett tuggben i munnen och glatt vanka runt en stund. Med en varm fläck vid dörren där han har legat och vilat medan man varit borta.

Man behöver verkligen påminna sig ibland om hur mycket han faktiskt har utvecklats från hur han var i början. Då vi var tvungna att täcka för alla speglar för att han inte skulle stå och stormskälla på dem. Hur man var tvungen att ta bort alla leksaker en halvtimme innan läggdags och sitta still i soffan för att han skulle hinna komma ner i varv. Hur man fick försvara sin sängplats och tappert vänta ut tills han till slut lade sig tillrätta på golvet och suckade, först då kunde man själv somna. Hur man fick hålla fast honom och lugna honom när han blev alltför glad på promenaden och hoppade upp och juckade och bet och slet i kläderna. Hur han högg så hårt i våra händer när han lekte för att han aldrig lärt sig att det gjorde ont. Hur vi madrasserade hela sovrummet för att inte störa grannarna på nätterna. Hur han ständigt trakasserade oss inomhus och aldrig bara kunde vara lugn.
Allt det där är ju faktiskt borta nu. Visst har han sina problem, men det är ingenting mot hur det var. Så mycket som har hänt på de här åtta månaderna, det är helt otroligt.